falta dos semanas.
Ja. Känns helt otroligt att om två veckor sitter jag på planet hem till sverige-land. Efter rnästan 11 månader här. Tiden har gått så otroligt fort.. jag har lite panik fast jag vet att jag ska tillbaka. Men det kommer inte riktigt att bli samma sak. Utan Kamil, david, martin, lina och de andra utbytestudenterna. Men jag kommer nog åka lite till universitet ändå. Just nu håller jag på att leta boende och har lite på gång. Annars är det mest plugg som gäller. Eller inte så mycket men ändå. Är inne på sluttampen. I förra veckan var jag hemma hos kamil på grillkväll och hälsade hans pappa välkommen. Det var trevligt. Äntligen har jag fått ett par tjejkompisar.
Visst har jag hafte en del men många gånger har jag haft problem med tjejerna. De pratar inte med mig. De analyserar mig från topp till tå och pratar bakom min rygg. Killarna säger att det är för att de är avundsjuka. Jag kan väl inte hjälpa hur jag ser ut heller. Men det är konkurrens om männen i caracas då nästan 70 % av invånarna är kvinnor. Men jag har iaf en uppsjö av manliga vänner så jag klarar mig. =) Och de tjejkompisar som jag har är bra.
. Förra veckan blev en kompis till mig nästan rånad. 200 m från sitt hem på vägen från skolbussen. De tog fram pistoler men han lyckades kasta sig ut i gatan och springa där ifrån. Dagen efter hittade de en kropp täckt av sand på samma ställe. :S Han är mycket upprörd för grejjen är att han inte har någonting heller. Han sitter samma sits som dessa människor men ändå så rånar han inte andra människor. Han vill inte bo här som så många andra på grund av osäkerheten. Och det är sant. tänka att jämt behöva tänka ” om jag blir rånad” varje gång man ska nånstans. Att inte kunna gå ut eftr åtta på kvällarna frör att man bor i ett farligt område. Att levam ed en ständig paranoia att man faktiskt kan dö. Bara för att nån vill ha ens mobiltelefon.
Oh well. Igår träffade jag två tatuerade punkare. Vi gick och badade i en pool som var stängd. För de kände killen som jobbar och bor där. Det var kul. Det är det som är så spännande att det kan hända något oväntat varje dag. :)
Vi hörs.
Visst har jag hafte en del men många gånger har jag haft problem med tjejerna. De pratar inte med mig. De analyserar mig från topp till tå och pratar bakom min rygg. Killarna säger att det är för att de är avundsjuka. Jag kan väl inte hjälpa hur jag ser ut heller. Men det är konkurrens om männen i caracas då nästan 70 % av invånarna är kvinnor. Men jag har iaf en uppsjö av manliga vänner så jag klarar mig. =) Och de tjejkompisar som jag har är bra.
. Förra veckan blev en kompis till mig nästan rånad. 200 m från sitt hem på vägen från skolbussen. De tog fram pistoler men han lyckades kasta sig ut i gatan och springa där ifrån. Dagen efter hittade de en kropp täckt av sand på samma ställe. :S Han är mycket upprörd för grejjen är att han inte har någonting heller. Han sitter samma sits som dessa människor men ändå så rånar han inte andra människor. Han vill inte bo här som så många andra på grund av osäkerheten. Och det är sant. tänka att jämt behöva tänka ” om jag blir rånad” varje gång man ska nånstans. Att inte kunna gå ut eftr åtta på kvällarna frör att man bor i ett farligt område. Att levam ed en ständig paranoia att man faktiskt kan dö. Bara för att nån vill ha ens mobiltelefon.
Oh well. Igår träffade jag två tatuerade punkare. Vi gick och badade i en pool som var stängd. För de kände killen som jobbar och bor där. Det var kul. Det är det som är så spännande att det kan hända något oväntat varje dag. :)
Vi hörs.
Kommentarer
Trackback
