om fattningen

jag kan s mig själv springa mot ett stup. jag kommer att falla. och det kommer att göra förjävligt ont ont ont. smärta. men tydlign är det det som jag vill ha. för jag gör ingenting för att stoppa det. jag bara tittar på. skrattar åt min dumhet och väntar på att det nångång ska falla samman. jag tycker inte att det är fel. men ftrsom jag lever i en värld med andra männsikor (ånej, jag är inte ensam). människor. jag hatar dem. inte alla men många. deras värderingar och etik ska få mig att tycka att jag handlar fel. men just nu känns det så logiskt.
varför finns det ngen som tänkr som jag?
åh jag längtar så fter damian.

haplo var här och det var så fint. inget beklagande där heller. det var så skönt att få prata lite.

och kursen börjar gå bättre. kan nog vara lite vttigt folk iaf. mn ibland blir allt så förvirrande.
men oorganisk biokemi kanske vore ngt. jag skulle gärna doktorera för lennart.

jag har börjat gymma ch det känns så jävla bra. imorrn sak jag på spinning. får väl se hur det går.
idag var jag på demo. det var svinkallt och jag blv på dåligt humör. dåligt med folk och allt. jag kändevarken att ag gjorde till eller från. men det var kul att träffa lite folk. bea frågade om jag vill komma och prata om venezuela på hennes skola.
ja varför inte,

jag har ett sjukt närhtsbehov.
jag är ju vann att krama på alla. och nu finns det ingen.

och desto mer jag får desto mer miserabel och ensam känner ag mig när det försvinner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback