La Peche Noir

jag kräks på regnet, på vinden, på paulo. jag spyr på proteinet  och på statistiken, och mer på mörkret.
jag kastar upp på alliansen, på allihopa. och på mona.
Mest så kräks jag över att inte kunna hjälpa till. :(
det ser ut att bli ännu en jävla höst fylld av galla och trasiga slemhinnor.
förlåt mig.
förlåt.
allt blir en stor spya.
men då slipper jag iaf ha det på insidan.

jag tänker sluta plåga mig själv. jag ska göra det min kropp vill. om jag behöver sprit och massa sex för att må bra så ska jag fan ha det. när jag vill, hur jag vill.

upp ocn ner, ner och upp. jag försöker fokusera. igår manövererade jag bort början på en panikångestattack. jag har inte haft någon sedan i maj. det säger ganska mycket om att jag inte mår toppen just nu. men jag lyckades ändå hålla mig relativt lugh. jag måste bara tänka och andas rätt. jag fick lämna rummet och släppa ångestorsaken (så löjligt att jag inte ens kan skriva vad det var) gå ut i köket och bara fokusera på andningen och inte på några tankar överhuvudtaget. och jag klarade det!
 men jag är stressad. det är jag. det finns så mycket jag vll hinna och så lite tid. och jag kräks. men jag styr in på andra banor. men jag blir nervös över tanken på att jag kanske inte kommer att klara det. Jag måste ha saker att fokusera på. saker jag kan se framemot som gör att jag vet att jag kommer överleva hösten. Det kommer gå bra. Jag måste intala mig själv 300 miljoner gånger om dagen att det kommer att gå bra. det kommer gå bra. Det går fortfarande bra. och det måste det fortsätta göra. Annars blir måste jag tvinga mig själv att gå till psykologen igen. Men ibland känns det faktiskt bättre. särskilt när jag har sovit mer än fem timmar. Men oftast är jag för orolig för att sova. Jag hatar att sova själv. Jag vill ha närhet.

suck. som vanligt inget att gripa tag i.
allt bara faller. faller. jag faller med temperaturen. varför kan jag inte ta hand om mig själv? varför kan jag inte vara sådär stark som jag var. eller inbillar jag mig bara att jag var det? jag går sönder igen. fast mest min kropp som går sönder. konstiga sår. jag blöder. blod som inte koagulerar. jag som inte kan anta form, stanna upp. jag vill att tiden ska gå. och sen vill jag att den ska stanna. måste jag gå till doktorn nu? Jag har börjat kräkas av stressen. jag måste lygna ner mig lite.därför tar jag ledigt imorgon. jag ska dricka lite sprit. varför är det så atvt när jag tycker att jag börjar ta hand om mig. typ träna och inte dricka sprit, så svarar min kropp med att gå sönder.jag kan inte sova av oron som bubblar. jag kan inte sova för jag hinner inte. jag behöver nog sova för att må lite bättre.  Jag måste helt enkelt fokusera på att inte tenka negativt och falle ner i spiralen. jag viill inte bli deprimerad. vill inte, villinte.
Jag känner inge ork och motivation att interagera blandalla nya människor. jag håller mig mest på min kant och har inget intresse av att skaffa nya vänner. men ändå så söker sig folk till mig. Jag försöker inte ens vara trevlig. jag bara är mig själv. labbet känns tryggt. där känner jag folk och jag kan prata om jag vill,jag kan vara tyst om jag vill. jag känner mig lite ensam. men jag måste förstå att jag inte är det. idag när det blev sådär tomt så vara det bara att be om en kram. så blev det faktiskt finare på engång. jag måste ha mina vänner nära. då blir jag glad. och jag skrattar. verkligen skrattar och ler konstant när jag är med J.
Jag vill inte bli deprimerad. det skulle förstöra allt. håll fast vid mig.