La Peche Noir

Det kallas porr. I wanna be a suicide girl. (Varsegod jenny.)








Jag mår bättre igen. Allt känns inte hopplöst. Och jag går inte och drömmer om någon som glömt mig. Men jag saknar någon slags inspiration. Det är som spanskan knockat ned mitt itterära sinne helt. Jag kan inte längre uttrycka mig varesig fyndigt, korrekt eller intresseväckande på något språk. Det är inte bara tangentbordet som gör mig dyslektisk. Jag behäver läsa mer skönlitteratur för att återaktivera mitt aktiva vokabulär. Åt helvete med det ändå. :P

Iaf så är jag jämförbart glad. Det är fint. Men som lina sa. Jag får akta så jag inte blir kär. Har ju sagt att jag inte ska bli. Kommer inte hända.  Oavsett så är fin. Dessutom har han ett wii. Och han är ?de izquierda? (vänster), dvs mer eller mindre prov chavez. Framförallt kan jag inte få nog av den där stenhårda kroppen och jag förstår vad mattias menade med att man får ?buns of steel? av capoeira. Och han säger intelligenta och fina saker utan att vara slemmig. Han är mysig samtidigt som han är realistisk.
Han har bara några få nackdelar.
Han har lite venezuansk menatalitet gällande att passa tider.
Han är kortare än mig.
Han ska vara så gentlemannamässig och betala för allt, dra ut stolen och öppna dörrar. Sådant spel på kön gör mig obekväm.
I vilket fall som helst så är det inte bara han som får mig att må bättre. Mer känslan av att allt helt plötsligt kan ta en vändning, det kan inträffa något närsomhelst som ändrar allting. Därför är det aldrig kört.
Dessutom ska Björn hälsa på. Det är fint <3