Misär

Jag gräver mig allt djupare ned. vågar knappt gå ut på grund av rädslan att bryta ihop och börja gråta inför folk. När folk frågar varför kan jag inte svara. mummlar något om hösten lägger på ett halvhjärtat " men det ordnar sig nog".  Men fan vet om det gör det. Allt känns svart. Har inte hänt något speciellt men allt hopar sig och klumpen i magen växer. Ibland svämmar det över. fick panikångest igår för första gången på länge. känner mig ensam fast jag vet att jag inte är det. försöker hålla skenet uppe men är på insidan livrädd att förlora dom som står i nära. jag är ju expert på att stöta bort människor jag tycker om. någon slags egen form av självdestruktivitet.
vaknade tidigt imorse av att jag frös. pluggade lite men har svårt med koncentrationen. så jag haltade iväg till gymmet för att släppa lös lite endorfiner, få ut agressioner och rensa tankarna. Den haltande trippen kan förklaras med det eminenta faktumet att min cykel fått punka samtidigt som min tå gått sönder. Brukar ju få problem med fötterna under vintern och nu vraar den och gör fruktansvärt ont. Men jag lallade runt i strumplästen till K:s förtjusning. (tack för att du tog dig tid :) ) en resten av gymfolket var under standardnivå  och när jag kom hem mådde jag inte särskilt mycket bättre. konstigt. träningen brukar få ig gladare. körde iaf 3x8 på 40 kg bänk. det var ett tag sen.

Gick ändå över till  Twinky en trots mitt dystra sinne och hennes uppenbara sömnbrist. det var väl dessa parametrar som gjorde labbduggorna fruktansvärt obegripliga. Vi gav oss på in cykel för att laga punkan istället. Lycades efter mycket stånk och stön få loss slangen, hitta håll i denna samt laga dem. Det roligaste på hela dan var när Twinky blåste upp slangen med munnen och dök ned med hela huvudet i handfatet. :) Du gör mig glad för du är bäst! *tycka massa om*
sedan lyckades vi nästan få i hela slangen igen (som var för stor för decket och var tvungen att veckas o_O) tills jag upptäcker ett (nytt) hål. vi gör om hela proceduren och när vi fått i langen tillslut går det inte att pupa i någon luft. Du bestämmde vi os för att ge upp.. Jag hade gett upp tidigare om det inte var för Twinky predikor om tålamod och dess värde. Något jag aldrig förstått mig på. Jag HATAR att vänta.
Gick (haltade) med cykeln till reparatör. om såklart hade stängt. promenerade upp till KC (sjukt långt) för förläsning. meningslöst. promenerat hem och ätit. så nu är foten mör och mitt sinne är lika mörkt som himlen utanför mitt fönster. men väggarna är lila och fina.

Inga pengar har man fått heller. :/ ska försöka med duggorna igen.

//P

Kommentarer
Postat av: Ronjj

känns som du gräver nig dig själv systra mi? sånt blir saker bara värre av.men va ska man göra? krama någon och ät choklad och försök se dom fina stunderna.:) Tycker MASSA om dej!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback