Venezuela

Ok. Where to start? Det har varit två helt osannoligt händelserika veckor, så jag kommer säkert glömma hälften. Men det kan ni få höra en annan gång. Camilla anlände på julaftons eftermiddagen. Jag var skjukt orolig på flygplatsen när jag väntade. Men oliver var med och lugnade mig lite. När hon väl kom växade vi lite pengar och tog en taxi direkt hem till piedra azul. Eftersom hon hade med sig 30000 i kontanter ville vi vara på den säkra sidan.kvällen var lugn med lite mat och en aladdinask. (tack jenny!) Och turkiskpeppar (TACK mamma!) På Juldagen begav vi oss ned till ett dött caracas. Aldrig har jag sett så lite trafik och så lite människor ute. Verkligen allting var stängt. Vi kom lite väl långt västerut och blev antastade av några killar. Mkt obehagligt. Men sen lyckades vi hitta ett öppet sushiställe och åt lunch. Träffade en kompis, carlos som nu har tjatat i två veckor om att vi ska åka till stranden med honom. På eftermiddagen blev vi bjudna på julfika hos gonzalo av niklas och kajsa. Jag bjöd på glögg(som fick betyget bättre än blossa) och kajsa och niklas hade bakat lussebullar och pepparkakor. Senare på kvällen försökte vi gå ut men allt var stängt. Hamnade på en halvtaskig bar i las mercedes men åkte he ganska tidigt.


Resan

blått=buss
grönt=bil
turkos=flyg
rött=taxi

Den 26 var det dags att ge sig iväg. Vi packade kläder för en tur på en vecka och allt vi kunde tänkas behöva. Växlade mer pengar nere på stan och bagav oss på terminalen. Där blev det en väntan på ca 7 timmar. Camilla blev lite stressad av det men jag är van. Hela resan har hon varit chockad över hur jag har förändrats och vilket tålamod jag fått. HUr alla killar beter sig och hur alla tjejer ser ut.
Men viittade några att prata med. bland annat en stalker som förföljde camilla och stallde seig att stirra på henne när  hon sov på bussen. Jag träffade en syndikalist fån peru som var mycket trevlig. Camilla lärde sig den fras hon kom att använda mest på hela resan: Te odio! (jag hatar dig)
Vi gick på bussen vid 22.00 och det var den sämsta nattbuss jag varit med om. Helt värdelösa säten. Jag kunde knappt sova alls. Men camilla som fortfarande var leggad sussade sött. Canaima men klockan 6 var vi framme i ciudad bolivar och direkt på terminal hittade vi en kille som kunde fixa en tur till Canaima national park.

Först fick vi ta en dusch och fick en arepa frukost. Sen bar det av på en tretimmars biltur till en liten flygplats. Därifrån flög till canaima med ett miniplan för fem personer + pilot. riktigt läskigt. jag fick sitta längstfram bredvid piloten. flygturen tog väl en halvtimma. flög över de stora slingrande floderna och den täta vegetationenVI blev ihopfösade med andra turister och begav oss iväg in i djungeln med våra guider. Vi åkte båt och gick omvartannat. Och lagom till skymningen anlände vi till ett camp där vi fick middag och sen fick vi sova i hängmattor. Nästa dag efter frukost var det dags för båttur igen och en vandring upp mot salto angel (angelfalls) värdens högsta vattenfall 975m. Helt otroligt att se. Vi fick också bada i det kalla vattnet vid dess fot.




på vägen ned var dock balanssinnet ur funktion. Kan ha berott på att frukosten var en frittyrfest som jag inte kunde äta och klockan var tre på eftermiddagen. Det gäller att äta ordentligt i det här landet för man vet aldrig när man får mat igen. Ibland finns det inga ställen att handla mat på (som i djungeln) eller så är det slut. På eftermiddagen spelade vi fotboll tillsammans med guiderna och de andra turisterna. Sen gick vi å la oss tidigt i våra hängmattor på det nya campet. Träffade även en annan utbytestudent från mitt universitet. Följande morgon fick vi gå upp klockan fem för en två timmars båttur på floderna för att äta frukost på det första campet. Sen bagav vi oss till salto sapo.




Camila var trött och jag var inte heller så pigg så det var tur att jag hade en flört med guiden (en indian) så han hela tiden gav oss den bästa maten och de bästa platserna att sova på. Samt bar våran packning hela tiden. Sen begav vi oss tillbaka till canaima. Det hade blivit ett missförstånd med våran resa. Vi ville flyga till sta Elena istället för till ciudad bolivar. Men det fanns inga flyg. (inga alls enligt juan som försökte få oss att stanna kvar till nyår) til slut lyckades vi hitta ett flyg till puerto ordaz. Denna gång med ett lite större plan för 15 personer Några mil öst om ciudad bolivar. Därifrån kunde vi ta en nattbuss till santa elena. Det var dock inte heller det lättaste och vi fick en skitbuss igen. Men huvudsaken var att vi kom iväg. Canaima National park var underbart. På kvällarna kunde man beskåda den mest underbara stjärnhimmel jag sett. Överallt fanns det vatten fall. Och tepuys. Berg formade som bord.


Höga och helt platta upptill. Den mest kända är roraima som man kan bestiga( 4700 m) på en sexdagars tur. Det var det som inspererade författaren till the lost world. Ett extaordinärt landska som vi fick beskåda och njuta av under tredagar. Något som kändes lite primitivt just då men som vi kommer minnas hela livet. Vi fick även se angelfalls uppifrån när vi flög till puerto ordaz. Mot brasilien. Med nattbussen anlände vi till santa elena och tog direkt en taxi till la linea.(30 min) När vi tog oss över gänsen började miitären flörta med mig och jag var bara skiträdd. Han höll fast oss vid bagagekontrollen bara för att han ville prata med oss. I la linea som ligger precis över gränsen till brasilien hade de massa brasilien sovenirer och uttnyttjade alla turister från venezuela som bara kom över en sväng för att få en stämpel i passet. VI tog en buss till boa vista på tre timmar. Att vara i brasilien var fruktansvärt. Som att vara tilbaka på ruta ett. Äntligen hade min spanska släppt. Nu kan jag prata med folk. Inte bara beställa mat på returang utan ha konversationer. Tyckta att det skule kunna räcka att kunna tre språk. Men icke. Portugisiskan var omöjligt. Skrivet gick det att förstå. Men ej när de pratade. Så nära gränsen kunde man tycka att de skulle prata eller åtminstonde förstå spanska.
 men nej då. Och det var knappt nån som pratade engelska precis som här. När vi kom fram till boa vista böjade camilla känna sig sjuk. Vi lyckades hitta ett hotel med hjälp av en tjej på moped (som camilla brände sig på) Brasilien var dyrare än venezuela och det fanns inget ställe att växla pengar på. Så halva nyårsafton spenderade jag på att leta efter en öppen bank för att fixa pengar och köpa en ny ryggsäck efter som den andra gick sönder. Camilla var mkt sjuk och låg och sov på hotellet hela dagen. Magsjuka och feber. Jag lyckades få med henne till en resturang för att äta lite. Men hon kunde inte och vi tog en taxi tilbaka till hotellet. Santa Elena Första januari var hon ännu sämre och jag var riktigt orolig att det var dengue. Vi var tvungna att ta oss tillbaka till venezuela. Jag ville åka direkt till caracas. Eftersom vi ändå tänkt göra det. Men när camilla tappade medvetandet i taxin bestämde jag att vi skulle uppsöka sjukhuset i sta elena. Hon fick dropp och blev liggande där i närmare 8 timmar.


Men hon blev något piggare. De ville ta blodprov för att se att det inte var dengue eller malaria men killen som tog blodprov kunde de inte hitta. Så vi skulle komma tillbaka nästa morgon. Fick med oss en lapp på mediciner som skulle inhandlas på ett apotek. Tog in på en posada och väl där träffade jag hannu, en annan av utbytesstudenterna. Satt och pratade med en trevlig kille från nya zeeland, Ben och sen dyker lina också upp helt plötsligt. Sjukt att träffa massa folk man känner så långt från caracas. Följande morgon var camilla bättre. Och vi bestämde oss för att strunta i provtagningen och försöka ta oss til stranden i stället. Väl på terminalen fick vi veta att det inte gick några bussar. Nehe. Det var bara bege sig tillbaka till posadan och stanna en natt till. Kvällen spenderades med ben och en gaen man från tyskland som bott i sydamerika i 15 år. Han tog med oss til sitt hus på ett berg.
 




Det var mitt ute i skogen i närheten av ett nybyggt barrio och det var sjukt mysigt.

Föjande dag ville vi verkligen åka. Det började bli stressigt. Vi ville hinna till stranden och ville inte spendera en dag till i hålan santa elena utan att ha något att göra. Men när vi kom till terminalen fanns det inga bussar då heller. Vi fick panik. Och tog en taxi till ciudad bolivar. En resa på 9 timmar. Genom det otroliga landskapet gran sabana. En stor savann i sydöstra venezuela. Mochima. vi kom fram till ciudad bolivar klockan 2 på natten. Terminalen var riktigt läskig. Vi tog en taxi direkt till puerto la cruz vid kusten. En resa på 2,5 timmar och därifrån en taxi till en liten by som hette santa fe i mochima national park. Klockan var fem och alla posadas var stängda. Vi la oss på stranden och sov ett par timmar. En sak som nu verkar helt sjuk. Men vi var så otroligt trötta. Vi väktes av en kille vid sju snåret som visade oss till en posade på stranden. Och vi fick ett rum med egen ingång. Exakt 20 m från havet.

Helt underbart att sova till ljudet av vågorna. Vi åt massa skaldjur och bara slappade. Nästa dag tog vi en båt till en av de många vackra öarna. Dör snorklade vi bland korallerna.

Helt otroliga fiskar. Trodde aldrig jag skulle få se något sådant på riktigt. Såg en manet också. Vi var helt till oss. Nästa dag var det dags att ta sig tillbaka till caracas. En resa som tog otroligt många timmar trots den korta sträckan. Vi väntade 2 tmmar på terminalen santa fe. Camilla var tokig. Jag var också irriterad. Men jag har vant mig på något konstigt sätt.


De senaste dagarna har vi bott på hotell i centrum. Shoppat massor och jag har tattuerat en triforce på min arm (förlåt mamma). Vi var ute i måndags och träffade några från mitt universitet och hade en helt galen kväll. PÅ det hela taget har det varit två underbara veckor! Men med dålig mat. Och otaliga pojkar av varierande kaliber och kvalité Tack tack tack igen för att du kom Camilla. Det var så fint att få träffa en av mina bästa vänner och bara kunna prata av sig. Jag har alltid svårt att öppna mig. Men det känns som vi kommit varandra ännu närmre nu och rotat våran vänskap i denna oförglömliga resa. Vi båda hade saker som kändes jobbiga och jag hoppas jag kunnat stödja lite. Nu vet jag också er vart jag är på väg. Och du vet hur jag lider i det här landet.


Får se om det kommer någon mer och hälsar på runt min födelsedag. Jag ser fram emot mammas och pappas besök i april. Men alla som vill se mitt venezuela är välkomna. Ni får en privat Spansktalande guide. Min spanska har äntligen lossnat och jag kan prata hjälpligt. Känns väldigt bra! Nej nog för idag. Har saker att uträtta.
mer bilder på bilddagboken.

kram//Petra