sudado como un serdo
Hola hola! Helgen är slut. Nu väntar vecka tre! Jag är ganska peppad. Festen var helt okej i fredags.
Träffade några av de andra utbytestudenterna. I lördags pluggade jag mest och på kvällen gick jag och lina ut en sväng. Men vi var fortfarande trötta. (kom hem nångång efter sex på morgonen) Och jag kan aldrig sova länge, rastlös som jag är, men jag tvingade mig att ligga kvar i sängen till halv elva.
Idag, lagom till att träningsvärken efter träningspaset i fredags (det första gympasset på ett halvår) så bestämde jag mig för att vandra i Avíla. Nationalparken som består av bergskedjan mellan Caracas och kusten. En underbar natur med djungel så nära inpå stan.
Bergskedjan är runt 2500 meter hög. Jag gick upp på en höjd av 2325. Bokstavligt talat uppe bland molnen. En tur på ungefär 7 km rakt uppför. Tog mig ca 3 timmar att komma upp och en och en halv att ta mig ner igen. Det värsta blir nog ändå att komma upp ur sängen i morgon bitti. Men det var värt varje svettdroppe. Naturen var underbar och jag såg massa ödlor och de mest fantastiska fjärilar. Myggorna var stora som femkronor. Läskigt!
Nu ikväll har jag varit på bio med mina babes Damian och milli. Hannu var också med man han räknas inte som min babe.
En noja. Jag gillar inte när folk kallar mig för señora. Jag är inte gift och inte sååå gammal. (fast jag nojar hela tiden.) Señorita funkar bra tack.
En större noja. Jag har fått en ny stalker. Och inte vem som helst utan den storra herren O jes dios mio. GUD låter mig inte vara ifred. inte nog med mässan i tisdags. Idag satte sig en kvinna brevid mig på bussen och började predika. I 20 min höll hon på. Jag lyckades haspla ur mig tilslut att jag inte var troende men att jag respekterar religion. Men det är ju en fet lögn. Jag respekterar inte religion. de är passiverande och läskiga. religösa människor kan jämföras med nazister eller liknande. Skitläskiga åsikter och tankar. JAg är rädd!
Och nej tack ronja. Jag läser inga extrakurser. Men varje kurs är på 3 poäng och jag måste ta minst 8 för att få fortsätta nästa termin. Dessutom är generales kurserna slökurser jämfört om jag läst mer kemi. Jag kör på en slapp termin ju! //Petra
Träffade några av de andra utbytestudenterna. I lördags pluggade jag mest och på kvällen gick jag och lina ut en sväng. Men vi var fortfarande trötta. (kom hem nångång efter sex på morgonen) Och jag kan aldrig sova länge, rastlös som jag är, men jag tvingade mig att ligga kvar i sängen till halv elva.
Idag, lagom till att träningsvärken efter träningspaset i fredags (det första gympasset på ett halvår) så bestämde jag mig för att vandra i Avíla. Nationalparken som består av bergskedjan mellan Caracas och kusten. En underbar natur med djungel så nära inpå stan.
Bergskedjan är runt 2500 meter hög. Jag gick upp på en höjd av 2325. Bokstavligt talat uppe bland molnen. En tur på ungefär 7 km rakt uppför. Tog mig ca 3 timmar att komma upp och en och en halv att ta mig ner igen. Det värsta blir nog ändå att komma upp ur sängen i morgon bitti. Men det var värt varje svettdroppe. Naturen var underbar och jag såg massa ödlor och de mest fantastiska fjärilar. Myggorna var stora som femkronor. Läskigt!
Nu ikväll har jag varit på bio med mina babes Damian och milli. Hannu var också med man han räknas inte som min babe.
En noja. Jag gillar inte när folk kallar mig för señora. Jag är inte gift och inte sååå gammal. (fast jag nojar hela tiden.) Señorita funkar bra tack.
En större noja. Jag har fått en ny stalker. Och inte vem som helst utan den storra herren O jes dios mio. GUD låter mig inte vara ifred. inte nog med mässan i tisdags. Idag satte sig en kvinna brevid mig på bussen och började predika. I 20 min höll hon på. Jag lyckades haspla ur mig tilslut att jag inte var troende men att jag respekterar religion. Men det är ju en fet lögn. Jag respekterar inte religion. de är passiverande och läskiga. religösa människor kan jämföras med nazister eller liknande. Skitläskiga åsikter och tankar. JAg är rädd!
Och nej tack ronja. Jag läser inga extrakurser. Men varje kurs är på 3 poäng och jag måste ta minst 8 för att få fortsätta nästa termin. Dessutom är generales kurserna slökurser jämfört om jag läst mer kemi. Jag kör på en slapp termin ju! //Petra
una semana mas
Ännu en vecka har gått. Känns bättre! Har haft fullt upp hela veckan. Inte med skola utan med roliga saker! Hängt mycket nere på stan varit på bio osv. Träffat massa nytt folk. ja en fin vecka har det varit! som abslutas men en förhoppningsvis fin helg. Ikväll blir det iaf fest i santa fe.
I tisdags var jag, damian och hannu på en kyrklig mässa. De talade tungor och helande varandra.
Visst är de mer religösa här en i europa men det här var sektlknande och jag var livrädd. Inget skrämmer mig så som fanatiskt religösa människor och sekter.
Anledning tll att jag har så mycket fritid är att jag tar en slapp termin. kan vara skönt att slippa plugga så mycket för en gångs skull. och bara kunna njuta av att vara här. Bytte laborationskursen mot en till generales (valbara kurser som är till för alla) så nu läser jag:
Biokemi 2
Venezulansk kultur och tradition
Kvinnlig venezulansk litteratur; erotik och revolt
och förhoppningsvis spanska 5
Blir nog najs. Förövrigt så klarade jag ALLA mna kurser förra terminen. vilket är helt jävla otroligt.
Och jag är duktig för min krönika ska publiceras i proletären så köp och läs!
Har dessutom köpt tecknngsgrejjer så jag kan rita lite. saknar målandet väldigt mycket.
Och idag har jag gymmat! underbart men vääääldigt macho gym. Har nog inte varti en tjej där på åratal.
hablamos//Petra
I tisdags var jag, damian och hannu på en kyrklig mässa. De talade tungor och helande varandra.
Visst är de mer religösa här en i europa men det här var sektlknande och jag var livrädd. Inget skrämmer mig så som fanatiskt religösa människor och sekter.
Anledning tll att jag har så mycket fritid är att jag tar en slapp termin. kan vara skönt att slippa plugga så mycket för en gångs skull. och bara kunna njuta av att vara här. Bytte laborationskursen mot en till generales (valbara kurser som är till för alla) så nu läser jag:
Biokemi 2
Venezulansk kultur och tradition
Kvinnlig venezulansk litteratur; erotik och revolt
och förhoppningsvis spanska 5
Blir nog najs. Förövrigt så klarade jag ALLA mna kurser förra terminen. vilket är helt jävla otroligt.
Och jag är duktig för min krönika ska publiceras i proletären så köp och läs!
Har dessutom köpt tecknngsgrejjer så jag kan rita lite. saknar målandet väldigt mycket.
Och idag har jag gymmat! underbart men vääääldigt macho gym. Har nog inte varti en tjej där på åratal.
hablamos//Petra
abajo arriba
Ja, andra terminen har dragit igång. känns lite små segt. Inga spanska lektioner än så länge.. känns som jag tappar massa.
Folk åker härifrån. Bara Lina och jag kvar i rummet nu när kajsa åkt. Känns konstigt. Massa människor kom och sen åkte de. och jag stanna ungefär lika länge som jag varit här.
Jag har en liten mittenkris. men det är så lätt att glorifiera "hemma". Jag har ju inte ens någonstans att bo. Och jag vet att jag skulle längta tillbaka hit så jävla mycket om jag åkte hem.
Men jag saknar folk så nedrans mycket.
Men filmerna Darling och Du levande gör mg påmind om hur spännande sverige är.
Se dem. De är geniala!
Idag såg vi en film som var venezulansk. En komedi där folk skrattade hela tiden. Puras joyitas. Och därmed kan vi dra slutsatserna
Sverige=tragiskt grått
Venezuela=galet komiskt
Plötsligt känns det bättre att vara här igen.
Ska börja ladda inför labbandet, och resten av lektionerna. Snart kommer det vara slut här för terminen går så himla fort. Sen kommer Mamma och Pappa. Kul!
Ni får gärna påminna mig om at jag är saknad. För jag saknar er så himla mycket.
mil de abrazos y con amor// Petra
Folk åker härifrån. Bara Lina och jag kvar i rummet nu när kajsa åkt. Känns konstigt. Massa människor kom och sen åkte de. och jag stanna ungefär lika länge som jag varit här.
Jag har en liten mittenkris. men det är så lätt att glorifiera "hemma". Jag har ju inte ens någonstans att bo. Och jag vet att jag skulle längta tillbaka hit så jävla mycket om jag åkte hem.
Men jag saknar folk så nedrans mycket.
Men filmerna Darling och Du levande gör mg påmind om hur spännande sverige är.
Se dem. De är geniala!
Idag såg vi en film som var venezulansk. En komedi där folk skrattade hela tiden. Puras joyitas. Och därmed kan vi dra slutsatserna
Sverige=tragiskt grått
Venezuela=galet komiskt
Plötsligt känns det bättre att vara här igen.
Ska börja ladda inför labbandet, och resten av lektionerna. Snart kommer det vara slut här för terminen går så himla fort. Sen kommer Mamma och Pappa. Kul!
Ni får gärna påminna mig om at jag är saknad. För jag saknar er så himla mycket.
mil de abrazos y con amor// Petra
Y que pasa ahora?
Det händer inte så mycket. Varken för mig eller för landet.
Efter valet verkar landet ha tappat så gott som allt politiskt intresse. Luften har gått ur diskussionerna. Men antagligen tar de bara igen sig efter de minst sagt hektiska månaderna innan omröstningen.
Högern fick ändå lite på nöten när chavez godtog förlusten på ett hedervärt sätt. Ett bevis på att diktatorplanerna är en lögn direkt tagen ur luften. Han tog det bra. Men så klart ska han fortsätta kämpa för det Venezuela han och hans anhängare vill ha. Att han senare kallade valresultatet för en "victoria de mierda" (skitvinst) tyckte jag var en naturlig reaktion. Klart att han ville att det skulle bli ett ja. Jag är också en dålig förlorare. (förlåt alla gånger jag slagit dig för att du vunnit över mig i monopol eller whatever, Ronjj :P)
Men han har fått så mycket smuts kastat på sig för att han använde ett så starkt ord som mierda. Så mycket att de fått publicera expertutlåtanden i tidningarna att det inte är ett så grovt ord utan används frekvent Jag tycker mer att det var ännu ett bevis på att hur "bra" statschef Chavez än är så utrycker han sig lite tafligt. En helt sjuk diskussion som inte hade någonting med valresultatet att göra.
Men oppositionen gör allt för att angripa varje litet misstag. Vilket gör det svårt att leda ett land in på en väg där ingen gått innan. Vägen mot den nya socialismen, förankrad i den bolivarianska traditionen. En socialism för Latinamerika. Inspirerad av marxism och Fidels Kuba men utifrån Venezuelas förutsättningar och Simon Bolivars grundtankar bygger han något som inte liknar något vi sett förut. Men när man går en ny oupptrampad väg är snedsteg ett oundvikligt faktum.
Chavez är inte bara president, han är också människa. Mänskliga missar är att räkna med.
Att angripas för ett opassande språkbruk i ett land där slangen är så grov är,minst sagt, bissart.
Affärsmän kallar varandra för mariqo (bög), tanter skriker coño (fitta), barn ropar verga (kuk) och om servitören är mörkhyad kallar man honom för svartingen.
Det känns det inte som om det är hela världen att en politiker kallar något för skit. Även om detta inte är något man väntar sig av en "vanlig" politiker som ska kunna retorikens alla knep. Men Chavez är ingen "vanlig" politiker. Han har gett revolutionsfenomenet ett nytt ansikte. Han låter sig inte tryckas ned eller skrämmas av usa-imperialismen eller håller inte tyst för att någon spansk kung säger åt honom. Han tänjer på gränserna. Och även om han anses gå lite för långt och kan framstå som lite otaktisk ibland är det något han ska beundras för. Bara genom det han hitills har åstadkommit både i venezuela och i internationell mening.
Han har ifrågasatt globaliseringen och det kapitalistiska systemet så som ingen annan vågat. Nu senast genom sitt ifrågasättandet av terroristbegreppet i och med sitt uttalande om att FARC bör strykas från terrorlistan.
Denna banbrytande och alternativa politik från ett ändå relativt mäktigt (olje)land har redan gjort honom till en ikon att älska för vänstervärlden. I en värld mer högervriden än någonsin går han åt motsatt håll, han försöker med folkets hjälp bygga en rättvisare värld.
Chavez kommer gå till historien och jag är så glad att jag får ta del av det venezuela han styr och utformar.
Leve Socialismen!
Efter valet verkar landet ha tappat så gott som allt politiskt intresse. Luften har gått ur diskussionerna. Men antagligen tar de bara igen sig efter de minst sagt hektiska månaderna innan omröstningen.
Högern fick ändå lite på nöten när chavez godtog förlusten på ett hedervärt sätt. Ett bevis på att diktatorplanerna är en lögn direkt tagen ur luften. Han tog det bra. Men så klart ska han fortsätta kämpa för det Venezuela han och hans anhängare vill ha. Att han senare kallade valresultatet för en "victoria de mierda" (skitvinst) tyckte jag var en naturlig reaktion. Klart att han ville att det skulle bli ett ja. Jag är också en dålig förlorare. (förlåt alla gånger jag slagit dig för att du vunnit över mig i monopol eller whatever, Ronjj :P)
Men han har fått så mycket smuts kastat på sig för att han använde ett så starkt ord som mierda. Så mycket att de fått publicera expertutlåtanden i tidningarna att det inte är ett så grovt ord utan används frekvent Jag tycker mer att det var ännu ett bevis på att hur "bra" statschef Chavez än är så utrycker han sig lite tafligt. En helt sjuk diskussion som inte hade någonting med valresultatet att göra.
Men oppositionen gör allt för att angripa varje litet misstag. Vilket gör det svårt att leda ett land in på en väg där ingen gått innan. Vägen mot den nya socialismen, förankrad i den bolivarianska traditionen. En socialism för Latinamerika. Inspirerad av marxism och Fidels Kuba men utifrån Venezuelas förutsättningar och Simon Bolivars grundtankar bygger han något som inte liknar något vi sett förut. Men när man går en ny oupptrampad väg är snedsteg ett oundvikligt faktum.
Chavez är inte bara president, han är också människa. Mänskliga missar är att räkna med.
Att angripas för ett opassande språkbruk i ett land där slangen är så grov är,minst sagt, bissart.
Affärsmän kallar varandra för mariqo (bög), tanter skriker coño (fitta), barn ropar verga (kuk) och om servitören är mörkhyad kallar man honom för svartingen.
Det känns det inte som om det är hela världen att en politiker kallar något för skit. Även om detta inte är något man väntar sig av en "vanlig" politiker som ska kunna retorikens alla knep. Men Chavez är ingen "vanlig" politiker. Han har gett revolutionsfenomenet ett nytt ansikte. Han låter sig inte tryckas ned eller skrämmas av usa-imperialismen eller håller inte tyst för att någon spansk kung säger åt honom. Han tänjer på gränserna. Och även om han anses gå lite för långt och kan framstå som lite otaktisk ibland är det något han ska beundras för. Bara genom det han hitills har åstadkommit både i venezuela och i internationell mening.
Han har ifrågasatt globaliseringen och det kapitalistiska systemet så som ingen annan vågat. Nu senast genom sitt ifrågasättandet av terroristbegreppet i och med sitt uttalande om att FARC bör strykas från terrorlistan.
Denna banbrytande och alternativa politik från ett ändå relativt mäktigt (olje)land har redan gjort honom till en ikon att älska för vänstervärlden. I en värld mer högervriden än någonsin går han åt motsatt håll, han försöker med folkets hjälp bygga en rättvisare värld.
Chavez kommer gå till historien och jag är så glad att jag får ta del av det venezuela han styr och utformar.
Leve Socialismen!
Estoy esperando
Ja, nu har resorna börjat smälta in. det har varit en underbar månad. men ändå lte jobbigt att bara spendera nätter i sin egen säng och äta ute en gång om dan minst. alla nätter på bussar och posador tog ut sn rätt och nu har jag sovt och sovit.
Laddar upp för skolstarten på måndag. För alla som inte vet; jag klarade mna poäng förra terminen. det trodde jag inte. på riktigt. Även om jag vet att alla ni tror på mig. Nej jag kan tydligen inte misslyckas. trots att jag läser kemi på ett språk jag inte behärskar.
Den här terminen hoppas jag blr lugnare med mindre plugg.
ska läsa; Biokemi 2, biokemilabkurs, venezulansk kultur oh spanska såklart.
Annars händer det inte så mycket i det här landet.
Man har bytt valuta till bolvares fuerte. 1000 bolivares=1 bs fuerte.gör det lite lättare att räkna. (alla kassörskor sitter med miniräknare). Dollarpriset har skjunkit till 4500 trots att det utlovades så mycket som 10000 för en dollar för ett tag sedan (officiel kurs 2000bs/dollar) dessutom har regerna skärpts fr att ta ut mycket bs på banken. vlket gör det svårare att växla större summor.
JAg har handlat alldelles för mycket och vågar inte räkna efter hur mycket dollar jag har kvar.
tur att vi inte köpte några diamanter i santa elena. trots att camila var helt till sig. Gubben visade oss en oslipad som var ganska stor. camilla var beredd att springa därifrån med den. Sta elena är en gruvarbetar stad och det fanns massa diamantförsäljare.
Antar att ni hört om chavez uttalande att FARC ska stryckas från terrorlistan...
har startat lite diskussioner men inget stort.
ha det fit så hörs vi.
//Petra
Laddar upp för skolstarten på måndag. För alla som inte vet; jag klarade mna poäng förra terminen. det trodde jag inte. på riktigt. Även om jag vet att alla ni tror på mig. Nej jag kan tydligen inte misslyckas. trots att jag läser kemi på ett språk jag inte behärskar.
Den här terminen hoppas jag blr lugnare med mindre plugg.
ska läsa; Biokemi 2, biokemilabkurs, venezulansk kultur oh spanska såklart.
Annars händer det inte så mycket i det här landet.
Man har bytt valuta till bolvares fuerte. 1000 bolivares=1 bs fuerte.gör det lite lättare att räkna. (alla kassörskor sitter med miniräknare). Dollarpriset har skjunkit till 4500 trots att det utlovades så mycket som 10000 för en dollar för ett tag sedan (officiel kurs 2000bs/dollar) dessutom har regerna skärpts fr att ta ut mycket bs på banken. vlket gör det svårare att växla större summor.
JAg har handlat alldelles för mycket och vågar inte räkna efter hur mycket dollar jag har kvar.
tur att vi inte köpte några diamanter i santa elena. trots att camila var helt till sig. Gubben visade oss en oslipad som var ganska stor. camilla var beredd att springa därifrån med den. Sta elena är en gruvarbetar stad och det fanns massa diamantförsäljare.
Antar att ni hört om chavez uttalande att FARC ska stryckas från terrorlistan...
har startat lite diskussioner men inget stort.
ha det fit så hörs vi.
//Petra
aventura con la blanquita
Ok. Where to start? Det har varit två helt osannoligt händelserika veckor, så jag kommer säkert glömma hälften. Men det kan ni få höra en annan gång. Camilla anlände på julaftons eftermiddagen. Jag var skjukt orolig på flygplatsen när jag väntade. Men oliver var med och lugnade mig lite. När hon väl kom växade vi lite pengar och tog en taxi direkt hem till piedra azul. Eftersom hon hade med sig 30000 i kontanter ville vi vara på den säkra sidan.kvällen var lugn med lite mat och en aladdinask. (tack jenny!) Och turkiskpeppar (TACK mamma!) På Juldagen begav vi oss ned till ett dött caracas. Aldrig har jag sett så lite trafik och så lite människor ute. Verkligen allting var stängt. Vi kom lite väl långt västerut och blev antastade av några killar. Mkt obehagligt. Men sen lyckades vi hitta ett öppet sushiställe och åt lunch. Träffade en kompis, carlos som nu har tjatat i två veckor om att vi ska åka till stranden med honom. På eftermiddagen blev vi bjudna på julfika hos gonzalo av niklas och kajsa. Jag bjöd på glögg(som fick betyget bättre än blossa) och kajsa och niklas hade bakat lussebullar och pepparkakor. Senare på kvällen försökte vi gå ut men allt var stängt. Hamnade på en halvtaskig bar i las mercedes men åkte he ganska tidigt.
Resan
blått=buss
grönt=bil
turkos=flyg
rött=taxi
Den 26 var det dags att ge sig iväg. Vi packade kläder för en tur på en vecka och allt vi kunde tänkas behöva. Växlade mer pengar nere på stan och bagav oss på terminalen. Där blev det en väntan på ca 7 timmar. Camilla blev lite stressad av det men jag är van. Hela resan har hon varit chockad över hur jag har förändrats och vilket tålamod jag fått. HUr alla killar beter sig och hur alla tjejer ser ut.
Men viittade några att prata med. bland annat en stalker som förföljde camilla och stallde seig att stirra på henne när hon sov på bussen. Jag träffade en syndikalist fån peru som var mycket trevlig. Camilla lärde sig den fras hon kom att använda mest på hela resan: Te odio! (jag hatar dig)
Vi gick på bussen vid 22.00 och det var den sämsta nattbuss jag varit med om. Helt värdelösa säten. Jag kunde knappt sova alls. Men camilla som fortfarande var leggad sussade sött. Canaima men klockan 6 var vi framme i ciudad bolivar och direkt på terminal hittade vi en kille som kunde fixa en tur till Canaima national park.
Först fick vi ta en dusch och fick en arepa frukost. Sen bar det av på en tretimmars biltur till en liten flygplats. Därifrån flög till canaima med ett miniplan för fem personer + pilot. riktigt läskigt. jag fick sitta längstfram bredvid piloten. flygturen tog väl en halvtimma. flög över de stora slingrande floderna och den täta vegetationenVI blev ihopfösade med andra turister och begav oss iväg in i djungeln med våra guider. Vi åkte båt och gick omvartannat. Och lagom till skymningen anlände vi till ett camp där vi fick middag och sen fick vi sova i hängmattor. Nästa dag efter frukost var det dags för båttur igen och en vandring upp mot salto angel (angelfalls) värdens högsta vattenfall 975m. Helt otroligt att se. Vi fick också bada i det kalla vattnet vid dess fot.
på vägen ned var dock balanssinnet ur funktion. Kan ha berott på att frukosten var en frittyrfest som jag inte kunde äta och klockan var tre på eftermiddagen. Det gäller att äta ordentligt i det här landet för man vet aldrig när man får mat igen. Ibland finns det inga ställen att handla mat på (som i djungeln) eller så är det slut. På eftermiddagen spelade vi fotboll tillsammans med guiderna och de andra turisterna. Sen gick vi å la oss tidigt i våra hängmattor på det nya campet. Träffade även en annan utbytestudent från mitt universitet. Följande morgon fick vi gå upp klockan fem för en två timmars båttur på floderna för att äta frukost på det första campet. Sen bagav vi oss till salto sapo.
Camila var trött och jag var inte heller så pigg så det var tur att jag hade en flört med guiden (en indian) så han hela tiden gav oss den bästa maten och de bästa platserna att sova på. Samt bar våran packning hela tiden. Sen begav vi oss tillbaka till canaima. Det hade blivit ett missförstånd med våran resa. Vi ville flyga till sta Elena istället för till ciudad bolivar. Men det fanns inga flyg. (inga alls enligt juan som försökte få oss att stanna kvar till nyår) til slut lyckades vi hitta ett flyg till puerto ordaz. Denna gång med ett lite större plan för 15 personer Några mil öst om ciudad bolivar. Därifrån kunde vi ta en nattbuss till santa elena. Det var dock inte heller det lättaste och vi fick en skitbuss igen. Men huvudsaken var att vi kom iväg. Canaima National park var underbart. På kvällarna kunde man beskåda den mest underbara stjärnhimmel jag sett. Överallt fanns det vatten fall. Och tepuys. Berg formade som bord.
Höga och helt platta upptill. Den mest kända är roraima som man kan bestiga( 4700 m) på en sexdagars tur. Det var det som inspererade författaren till the lost world. Ett extaordinärt landska som vi fick beskåda och njuta av under tredagar. Något som kändes lite primitivt just då men som vi kommer minnas hela livet. Vi fick även se angelfalls uppifrån när vi flög till puerto ordaz. Mot brasilien. Med nattbussen anlände vi till santa elena och tog direkt en taxi till la linea.(30 min) När vi tog oss över gänsen började miitären flörta med mig och jag var bara skiträdd. Han höll fast oss vid bagagekontrollen bara för att han ville prata med oss. I la linea som ligger precis över gränsen till brasilien hade de massa brasilien sovenirer och uttnyttjade alla turister från venezuela som bara kom över en sväng för att få en stämpel i passet. VI tog en buss till boa vista på tre timmar. Att vara i brasilien var fruktansvärt. Som att vara tilbaka på ruta ett. Äntligen hade min spanska släppt. Nu kan jag prata med folk. Inte bara beställa mat på returang utan ha konversationer. Tyckta att det skule kunna räcka att kunna tre språk. Men icke. Portugisiskan var omöjligt. Skrivet gick det att förstå. Men ej när de pratade. Så nära gränsen kunde man tycka att de skulle prata eller åtminstonde förstå spanska.
men nej då. Och det var knappt nån som pratade engelska precis som här. När vi kom fram till boa vista böjade camilla känna sig sjuk. Vi lyckades hitta ett hotel med hjälp av en tjej på moped (som camilla brände sig på) Brasilien var dyrare än venezuela och det fanns inget ställe att växla pengar på. Så halva nyårsafton spenderade jag på att leta efter en öppen bank för att fixa pengar och köpa en ny ryggsäck efter som den andra gick sönder. Camilla var mkt sjuk och låg och sov på hotellet hela dagen. Magsjuka och feber. Jag lyckades få med henne till en resturang för att äta lite. Men hon kunde inte och vi tog en taxi tilbaka till hotellet. Santa Elena Första januari var hon ännu sämre och jag var riktigt orolig att det var dengue. Vi var tvungna att ta oss tillbaka till venezuela. Jag ville åka direkt till caracas. Eftersom vi ändå tänkt göra det. Men när camilla tappade medvetandet i taxin bestämde jag att vi skulle uppsöka sjukhuset i sta elena. Hon fick dropp och blev liggande där i närmare 8 timmar.
Men hon blev något piggare. De ville ta blodprov för att se att det inte var dengue eller malaria men killen som tog blodprov kunde de inte hitta. Så vi skulle komma tillbaka nästa morgon. Fick med oss en lapp på mediciner som skulle inhandlas på ett apotek. Tog in på en posada och väl där träffade jag hannu, en annan av utbytesstudenterna. Satt och pratade med en trevlig kille från nya zeeland, Ben och sen dyker lina också upp helt plötsligt. Sjukt att träffa massa folk man känner så långt från caracas. Följande morgon var camilla bättre. Och vi bestämde oss för att strunta i provtagningen och försöka ta oss til stranden i stället. Väl på terminalen fick vi veta att det inte gick några bussar. Nehe. Det var bara bege sig tillbaka till posadan och stanna en natt till. Kvällen spenderades med ben och en gaen man från tyskland som bott i sydamerika i 15 år. Han tog med oss til sitt hus på ett berg.
Det var mitt ute i skogen i närheten av ett nybyggt barrio och det var sjukt mysigt.
Föjande dag ville vi verkligen åka. Det började bli stressigt. Vi ville hinna till stranden och ville inte spendera en dag till i hålan santa elena utan att ha något att göra. Men när vi kom till terminalen fanns det inga bussar då heller. Vi fick panik. Och tog en taxi till ciudad bolivar. En resa på 9 timmar. Genom det otroliga landskapet gran sabana. En stor savann i sydöstra venezuela. Mochima. vi kom fram till ciudad bolivar klockan 2 på natten. Terminalen var riktigt läskig. Vi tog en taxi direkt till puerto la cruz vid kusten. En resa på 2,5 timmar och därifrån en taxi till en liten by som hette santa fe i mochima national park. Klockan var fem och alla posadas var stängda. Vi la oss på stranden och sov ett par timmar. En sak som nu verkar helt sjuk. Men vi var så otroligt trötta. Vi väktes av en kille vid sju snåret som visade oss till en posade på stranden. Och vi fick ett rum med egen ingång. Exakt 20 m från havet.
Helt underbart att sova till ljudet av vågorna. Vi åt massa skaldjur och bara slappade. Nästa dag tog vi en båt till en av de många vackra öarna. Dör snorklade vi bland korallerna.
Helt otroliga fiskar. Trodde aldrig jag skulle få se något sådant på riktigt. Såg en manet också. Vi var helt till oss. Nästa dag var det dags att ta sig tillbaka till caracas. En resa som tog otroligt många timmar trots den korta sträckan. Vi väntade 2 tmmar på terminalen santa fe. Camilla var tokig. Jag var också irriterad. Men jag har vant mig på något konstigt sätt.
De senaste dagarna har vi bott på hotell i centrum. Shoppat massor och jag har tattuerat en triforce på min arm (förlåt mamma). Vi var ute i måndags och träffade några från mitt universitet och hade en helt galen kväll. PÅ det hela taget har det varit två underbara veckor! Men med dålig mat. Och otaliga pojkar av varierande kaliber och kvalité Tack tack tack igen för att du kom Camilla. Det var så fint att få träffa en av mina bästa vänner och bara kunna prata av sig. Jag har alltid svårt att öppna mig. Men det känns som vi kommit varandra ännu närmre nu och rotat våran vänskap i denna oförglömliga resa. Vi båda hade saker som kändes jobbiga och jag hoppas jag kunnat stödja lite. Nu vet jag också er vart jag är på väg. Och du vet hur jag lider i det här landet.
Får se om det kommer någon mer och hälsar på runt min födelsedag. Jag ser fram emot mammas och pappas besök i april. Men alla som vill se mitt venezuela är välkomna. Ni får en privat Spansktalande guide. Min spanska har äntligen lossnat och jag kan prata hjälpligt. Känns väldigt bra! Nej nog för idag. Har saker att uträtta.
mer bilder på bilddagboken.
kram//Petra
Resan
blått=buss
grönt=bil
turkos=flyg
rött=taxi
Den 26 var det dags att ge sig iväg. Vi packade kläder för en tur på en vecka och allt vi kunde tänkas behöva. Växlade mer pengar nere på stan och bagav oss på terminalen. Där blev det en väntan på ca 7 timmar. Camilla blev lite stressad av det men jag är van. Hela resan har hon varit chockad över hur jag har förändrats och vilket tålamod jag fått. HUr alla killar beter sig och hur alla tjejer ser ut.
Men viittade några att prata med. bland annat en stalker som förföljde camilla och stallde seig att stirra på henne när hon sov på bussen. Jag träffade en syndikalist fån peru som var mycket trevlig. Camilla lärde sig den fras hon kom att använda mest på hela resan: Te odio! (jag hatar dig)
Vi gick på bussen vid 22.00 och det var den sämsta nattbuss jag varit med om. Helt värdelösa säten. Jag kunde knappt sova alls. Men camilla som fortfarande var leggad sussade sött. Canaima men klockan 6 var vi framme i ciudad bolivar och direkt på terminal hittade vi en kille som kunde fixa en tur till Canaima national park.
Först fick vi ta en dusch och fick en arepa frukost. Sen bar det av på en tretimmars biltur till en liten flygplats. Därifrån flög till canaima med ett miniplan för fem personer + pilot. riktigt läskigt. jag fick sitta längstfram bredvid piloten. flygturen tog väl en halvtimma. flög över de stora slingrande floderna och den täta vegetationenVI blev ihopfösade med andra turister och begav oss iväg in i djungeln med våra guider. Vi åkte båt och gick omvartannat. Och lagom till skymningen anlände vi till ett camp där vi fick middag och sen fick vi sova i hängmattor. Nästa dag efter frukost var det dags för båttur igen och en vandring upp mot salto angel (angelfalls) värdens högsta vattenfall 975m. Helt otroligt att se. Vi fick också bada i det kalla vattnet vid dess fot.
på vägen ned var dock balanssinnet ur funktion. Kan ha berott på att frukosten var en frittyrfest som jag inte kunde äta och klockan var tre på eftermiddagen. Det gäller att äta ordentligt i det här landet för man vet aldrig när man får mat igen. Ibland finns det inga ställen att handla mat på (som i djungeln) eller så är det slut. På eftermiddagen spelade vi fotboll tillsammans med guiderna och de andra turisterna. Sen gick vi å la oss tidigt i våra hängmattor på det nya campet. Träffade även en annan utbytestudent från mitt universitet. Följande morgon fick vi gå upp klockan fem för en två timmars båttur på floderna för att äta frukost på det första campet. Sen bagav vi oss till salto sapo.
Camila var trött och jag var inte heller så pigg så det var tur att jag hade en flört med guiden (en indian) så han hela tiden gav oss den bästa maten och de bästa platserna att sova på. Samt bar våran packning hela tiden. Sen begav vi oss tillbaka till canaima. Det hade blivit ett missförstånd med våran resa. Vi ville flyga till sta Elena istället för till ciudad bolivar. Men det fanns inga flyg. (inga alls enligt juan som försökte få oss att stanna kvar till nyår) til slut lyckades vi hitta ett flyg till puerto ordaz. Denna gång med ett lite större plan för 15 personer Några mil öst om ciudad bolivar. Därifrån kunde vi ta en nattbuss till santa elena. Det var dock inte heller det lättaste och vi fick en skitbuss igen. Men huvudsaken var att vi kom iväg. Canaima National park var underbart. På kvällarna kunde man beskåda den mest underbara stjärnhimmel jag sett. Överallt fanns det vatten fall. Och tepuys. Berg formade som bord.
Höga och helt platta upptill. Den mest kända är roraima som man kan bestiga( 4700 m) på en sexdagars tur. Det var det som inspererade författaren till the lost world. Ett extaordinärt landska som vi fick beskåda och njuta av under tredagar. Något som kändes lite primitivt just då men som vi kommer minnas hela livet. Vi fick även se angelfalls uppifrån när vi flög till puerto ordaz. Mot brasilien. Med nattbussen anlände vi till santa elena och tog direkt en taxi till la linea.(30 min) När vi tog oss över gänsen började miitären flörta med mig och jag var bara skiträdd. Han höll fast oss vid bagagekontrollen bara för att han ville prata med oss. I la linea som ligger precis över gränsen till brasilien hade de massa brasilien sovenirer och uttnyttjade alla turister från venezuela som bara kom över en sväng för att få en stämpel i passet. VI tog en buss till boa vista på tre timmar. Att vara i brasilien var fruktansvärt. Som att vara tilbaka på ruta ett. Äntligen hade min spanska släppt. Nu kan jag prata med folk. Inte bara beställa mat på returang utan ha konversationer. Tyckta att det skule kunna räcka att kunna tre språk. Men icke. Portugisiskan var omöjligt. Skrivet gick det att förstå. Men ej när de pratade. Så nära gränsen kunde man tycka att de skulle prata eller åtminstonde förstå spanska.
men nej då. Och det var knappt nån som pratade engelska precis som här. När vi kom fram till boa vista böjade camilla känna sig sjuk. Vi lyckades hitta ett hotel med hjälp av en tjej på moped (som camilla brände sig på) Brasilien var dyrare än venezuela och det fanns inget ställe att växla pengar på. Så halva nyårsafton spenderade jag på att leta efter en öppen bank för att fixa pengar och köpa en ny ryggsäck efter som den andra gick sönder. Camilla var mkt sjuk och låg och sov på hotellet hela dagen. Magsjuka och feber. Jag lyckades få med henne till en resturang för att äta lite. Men hon kunde inte och vi tog en taxi tilbaka till hotellet. Santa Elena Första januari var hon ännu sämre och jag var riktigt orolig att det var dengue. Vi var tvungna att ta oss tillbaka till venezuela. Jag ville åka direkt till caracas. Eftersom vi ändå tänkt göra det. Men när camilla tappade medvetandet i taxin bestämde jag att vi skulle uppsöka sjukhuset i sta elena. Hon fick dropp och blev liggande där i närmare 8 timmar. Men hon blev något piggare. De ville ta blodprov för att se att det inte var dengue eller malaria men killen som tog blodprov kunde de inte hitta. Så vi skulle komma tillbaka nästa morgon. Fick med oss en lapp på mediciner som skulle inhandlas på ett apotek. Tog in på en posada och väl där träffade jag hannu, en annan av utbytesstudenterna. Satt och pratade med en trevlig kille från nya zeeland, Ben och sen dyker lina också upp helt plötsligt. Sjukt att träffa massa folk man känner så långt från caracas. Följande morgon var camilla bättre. Och vi bestämde oss för att strunta i provtagningen och försöka ta oss til stranden i stället. Väl på terminalen fick vi veta att det inte gick några bussar. Nehe. Det var bara bege sig tillbaka till posadan och stanna en natt till. Kvällen spenderades med ben och en gaen man från tyskland som bott i sydamerika i 15 år. Han tog med oss til sitt hus på ett berg.
Det var mitt ute i skogen i närheten av ett nybyggt barrio och det var sjukt mysigt.
Föjande dag ville vi verkligen åka. Det började bli stressigt. Vi ville hinna till stranden och ville inte spendera en dag till i hålan santa elena utan att ha något att göra. Men när vi kom till terminalen fanns det inga bussar då heller. Vi fick panik. Och tog en taxi till ciudad bolivar. En resa på 9 timmar. Genom det otroliga landskapet gran sabana. En stor savann i sydöstra venezuela. Mochima. vi kom fram till ciudad bolivar klockan 2 på natten. Terminalen var riktigt läskig. Vi tog en taxi direkt till puerto la cruz vid kusten. En resa på 2,5 timmar och därifrån en taxi till en liten by som hette santa fe i mochima national park. Klockan var fem och alla posadas var stängda. Vi la oss på stranden och sov ett par timmar. En sak som nu verkar helt sjuk. Men vi var så otroligt trötta. Vi väktes av en kille vid sju snåret som visade oss till en posade på stranden. Och vi fick ett rum med egen ingång. Exakt 20 m från havet.
Helt underbart att sova till ljudet av vågorna. Vi åt massa skaldjur och bara slappade. Nästa dag tog vi en båt till en av de många vackra öarna. Dör snorklade vi bland korallerna.
Helt otroliga fiskar. Trodde aldrig jag skulle få se något sådant på riktigt. Såg en manet också. Vi var helt till oss. Nästa dag var det dags att ta sig tillbaka till caracas. En resa som tog otroligt många timmar trots den korta sträckan. Vi väntade 2 tmmar på terminalen santa fe. Camilla var tokig. Jag var också irriterad. Men jag har vant mig på något konstigt sätt.
De senaste dagarna har vi bott på hotell i centrum. Shoppat massor och jag har tattuerat en triforce på min arm (förlåt mamma). Vi var ute i måndags och träffade några från mitt universitet och hade en helt galen kväll. PÅ det hela taget har det varit två underbara veckor! Men med dålig mat. Och otaliga pojkar av varierande kaliber och kvalité Tack tack tack igen för att du kom Camilla. Det var så fint att få träffa en av mina bästa vänner och bara kunna prata av sig. Jag har alltid svårt att öppna mig. Men det känns som vi kommit varandra ännu närmre nu och rotat våran vänskap i denna oförglömliga resa. Vi båda hade saker som kändes jobbiga och jag hoppas jag kunnat stödja lite. Nu vet jag också er vart jag är på väg. Och du vet hur jag lider i det här landet.
Får se om det kommer någon mer och hälsar på runt min födelsedag. Jag ser fram emot mammas och pappas besök i april. Men alla som vill se mitt venezuela är välkomna. Ni får en privat Spansktalande guide. Min spanska har äntligen lossnat och jag kan prata hjälpligt. Känns väldigt bra! Nej nog för idag. Har saker att uträtta.
mer bilder på bilddagboken.
kram//Petra
