Olycka och elände

Will I ever see the sun again?
Mitt sinne är mörkt som himlen och gråten frekvent som regnskurarna.

Oj så målande töntigt.
vi säger istället. JAg kräks på världen. jag är splittrad. Jag är förbannad, frustrerad och ledsen, samtidigt som jag är passiverad och på gränsen till apatisk.
jag vill slå sönder allt samtidigt som jag bara vill lägga mig under täcket tills det blir vår och varmt igen.
Jag vill inte vara ensam samtidigt som jag inte vill umgås med någon.
Livet suger!
och jag gör ingenting åt det. Det är evigheter tills jag kan träffa systra mi igen och nu känns det inte som jag har ngt annat att se fram emot. Mitt liv är tomt. eller nej men det är fullt med tråkiga saker.
Hur kan jag känna så när jag läser en kurs som faktiskt ger något och verkar intressant.
Men igår var det litel kul iaf att gå ut med mina darlings. Vi var på synthclub i malmö. dansade än massa, drack sprit ur sprutor och hade allmänt trevligt.
btw Mohikan ÄR ashett.

tyvärr bev jag lite off när jag kräktes där vid halv tretaget.
kom väl hem vid 5 imorse, har sovit och tvättat. serotoninhalten är nere på negativa nivåer.
skitliv skitlivskitliv.

Vill ha något som ger mig en anldening att fortsätta. Vill ha någon att vakna upp på söndagsmornarna. men ändå inte. Vil ha någn som kramar mi och torkar bort tårarna. Men ändå inte skulle bara sluta med hat mt personen i fråga. Ingen får eller kan älska mig. På riktigt.

ikväll ska jag jobba på klubben och hälla i mig etanol så dopamin halten får mig på fötter. även om det kommer sluta i rekordlåga nivåer serotin imorgon. men då ska jag träffa A och R.
det är de som har betydelse. <3

Men jag har A.

A:Så En gång när jag var ute och gick (sur som fan) en natt så önskade jag på en stjärna att jag skulle hitta en vän som var likadan som mig. (helt sant)
Kul att det funkade, med ett par års fördröjning.


*me likes you*



Hon håller mig uppe över ytan.


//P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback