Venezuela

Klockan nio anlände jag till metrostationen la Bandera. Där möttes jag av en strålande sol och stort rött hav av människor. Marschen var planerad att avgå från la bandera klockan tio med centrum som mål. Men eftersom vi befinner oss i sydamerika och för att det var sådan kö så at folk inte kunde komma fram till la bandera blev det senare. Tillslut hade över 300 000 personer samlats och marschen avgick runt klockan elva.



Den flertalet kilometerlånga marchen med hunddratusentals deltagare fyllde Caracas gator från klockan nio till klockan 16.00. Talade gjorde bland annat den nya arbetarministern Roberto Hernández och andra parlamentariker. Man menade på att det viktigaste för revolutionen var enigheten av venezuelas arbetarklass men att denna marsch visade på att venezuelas arbetarklass redan är enad. Man pratade också om flera nationaliseringar för arbetarstyrda industrier och målet om sex timmars arbetsdag. Att alla vänster och socialistiska organisationer, arbetare, och allmänna sympatisörer samt internationella delegationer deltog i en och samma enade marsch gjorde det hela till en spektakulär dag fylld av glädje och stolthet.




Slagorden blandades med rytmer av trummor och tidvis kändes det hela som en ända stor folkfest. Man kan förstå glädjen och känslan av seger efter de senaste nationaliseringarna stora delar av bla stål, cement och livsmedelindustri. Chavez hade också dagen innan meddelat att minimilönen skulle höjas med 30 % och blir därmed den högsta i latinoamerika. Även om marschen präglades av segerkänslor var fokuseringen på fortsatt kamp stor. Än är det långt kvar till den verkliga segern; en socialism för 2000-talet.
Men första maj i Caracas visade på en enorm enighet och kämparglöd.

Den bolivarianska revolutionen har ett enormt stöd och som kommer försvaras till varje pris.

Patria y Socialismo o Muerto. Venceremos!






Jag måste säga att jag stack ut lite i marschen trots att det var flera utländska sympatisörer där. Folk kom fram att ta kort på mig i min nya fina tröja med de fantastiska fyra. Simon bolivar, chavez, cheguevara och fidel. Personligen hjälpte jag CMR att sälja deras tidning el militante medans jag marscherade tillsammans med arbetare från den arbetarstyrda fabriken Inveval och Freteco. De skrek slagord hela tiden. Men allt eftersom tiden gick dök det upp nya rop som till exempel leve den vackra svenskan.



Jag vet inte om jag ska skämmas eller känna stolthet i att hyllas tillsammans med den socialistiska revolutionen. Visst är det en otrolig ära men det känns ju lite halvdant att ta fokus från kampen. Ja det var helt galet. När vi nådde slutmålet hade redan flertalet öl slinkt ned tillsammans med whiskey. Överallt spelades musik och fol dansade salsa på gatorna. Jag fortsatte hänga med arbetarna som numera inte släppte mig ur sikte eftersom alla män i det röda folkhavet inte slutade stirra. Vid femtiden lämnade vi manifestationen och begav oss till capitolio där vi satte oss ned och pratade. Helt plötsligt kom två poliser fram och sa att någon ringt polisen för att en blond utländsk tjej var ensam med tio män i 35-års åldern. De ville se alla mina dokument och gick igenom min väska. Jag blir alltid lika nervös av poliser.

Polis ?varför har du massa piller i väskan??
Jag.eh för att jag går på antibiotika. jag har ett inflammerat sår på benet.
Polis ?får jag se?
Jag. Eh ja visst.
Polis: ?ok. Vad gör du me dessa män? Hur länge har du kännt dem?
Jag. Några månader. Mn verklign jag är helt okej. De är mina vänner.
 Polis men det är farligt att var utländs tjej med massa män. Särskilt i det här området.
Jag. Men verkligen. Det är ingen fara.
Polis. Okej. Så vad ska du göra nu?
Jag. Jag tror jag ska gå till min pojkvän. Han bor där borta.(det var sant att Johan bodde precis i närheten. Fast jag skulle inte dit. Och han är inte min pojkvän.)
Polis. Okej?.eh. du vill inte gå ut med mig då??

Haha vilket skämt.
Men sen gick de iaf och festen fortsatte natten lång.