La Peche Noir

helt plötsligt tappade jag inte bara fotfästet utan också förståndet och tryggheten. Det är som om någon satt en ångestkniv i mig. Jag orkaar inte med nån och framförallt inte mig själv. Samtidigt som jag känner mig helt ensam och övergiven. Jag saknar någon att prata med. Det går inte. det känns som om allt ska falla sönder. Vad hände? Jag får panikångest. Jag kände mig lite ledsen och sen gick det snett, du fanns inte, och jag grät mig till söms.
Är jag så jävla rädd? Är det prestationsångesten som gör det eller är det något jag inte förstår mig på eller inte vill kännas vid. Oavsett så vill jag skrika attjag kan inte. Jag kan inte vara lika bra. och jag känner mig så jävla sämst. men jag klarra inte av att varasämst men jag orkar inte leva upp till dendu vill att jag ska vara. Blev allt fel. var det mitt fel? jag är förvirrad och jag har svårt att andas. Jag klarar inte något och du kommer aldrig vara nöjd med mig.
varför tänker jag så? Varför tänker jag så jävla mycket. alllting snurrar runt. och det finns ingen som lyssnar, ingen som orkar. och jag vill inte.inte. prata om det. jag vill att det ska gå över. klappa på mig. men nej, ta inte i mig.
Jag kan försöka men jag kommer aldrig vara den. Och det gör ont.
och varför varför varför försöker jag straffa mig själv samtidigt som jag straffar andra.
det är svårt att andas