om kretsen
jag skriver inte så mycket längre. de finns inge att säga. min sinnesstämmning håller sig på en jämn nivå, en behaglig men ack så tråkig sådan. idag är jag dock lite arg.jag är inte direkt van vid att vara arg på vänner som står mig nära. jag kan vara lite ledsen, irriterad eller mest frustrerad. men inte direkt arg. jag brukar kunna vara såpass ärlig att jag får ur mig det på än gång. men den här gången blev jag först ledsen. som vanligt. personen betyder så otroligt mycket för mig att allt den säger vägr så tungt hos mig. jag tar in varje ord och begrundar. även om det inte alltid verkar så.
men när kritiken lagt sig tillrätta och skapat det normala dåliga samvetet så börjar den helt enkelt krympa. jag är trött på att må dåligt över att någon annan tycker att jag handlar fel. vad är grejjen? jag begår en synd jag antagligen kommer få sota för. men det är väl ändå mitt problem. jag lovar att jag har tillräckligt med stolthet att jag aldrig skulle komma och lipa över det till den här personen efter alla dessa diskussioner. men jag tror faktiskt att det inte är dn ända vägen ut. att allt går åt helvtet. jag är marxist. det är en filosofi. jag trpr på dialektiken. jag är trött på definitioner som gör allt svart och vitt. och som sätter normen för hur allt ska se ut och vara. jag vill bara vara jag.
om det inte duger får det vara.
jag vill inte välja. och jag förstår int varför dt ens har dragits till den punkten att jag kanske måste göra det.
samtidigt tänker jag inte rymma ifrån mina känslor den här gången. snälla. jag vill inte välja. jag vill int förlora vänskapen. jag vet att jag int skulle kunna välja bort den för allt i världen. men samtidigt så har jag förökt välja bort det ndra så ånga gånger att jag inte vet om det är möjligt.
men när kritiken lagt sig tillrätta och skapat det normala dåliga samvetet så börjar den helt enkelt krympa. jag är trött på att må dåligt över att någon annan tycker att jag handlar fel. vad är grejjen? jag begår en synd jag antagligen kommer få sota för. men det är väl ändå mitt problem. jag lovar att jag har tillräckligt med stolthet att jag aldrig skulle komma och lipa över det till den här personen efter alla dessa diskussioner. men jag tror faktiskt att det inte är dn ända vägen ut. att allt går åt helvtet. jag är marxist. det är en filosofi. jag trpr på dialektiken. jag är trött på definitioner som gör allt svart och vitt. och som sätter normen för hur allt ska se ut och vara. jag vill bara vara jag.
om det inte duger får det vara.
jag vill inte välja. och jag förstår int varför dt ens har dragits till den punkten att jag kanske måste göra det.
samtidigt tänker jag inte rymma ifrån mina känslor den här gången. snälla. jag vill inte välja. jag vill int förlora vänskapen. jag vet att jag int skulle kunna välja bort den för allt i världen. men samtidigt så har jag förökt välja bort det ndra så ånga gånger att jag inte vet om det är möjligt.